Fredagsfond

Skiftande stimulans/studium/störning som sitter som smäcken, vilken fredag som helst:
http://open.spotify.com/user/om%c3%b6jligt/playlist/3YbfVpHQAlQtj6hByZQj1T
*

Mötenas mening
är påfallande ofta
svår att ens låtsas.
*

Med anledning av Blog Action Day (www.blogactionday.org)

De stora svåra frågeställningarna i klimatdebatten handlar som regel om vart vi är på väg, ofta med referenser till floran av naturvetenskapligt underbyggda brösttoner om katastrof och undergång. Trots eller möjligen på grund av detta har diskussionsfokus länge legat på nämnda resas själva färdmedel. Det är inte lätt att fullt förstå det hela. När stora saker tenderar att bli så här underligt besvärliga och allmänt svårgripbara vill man gärna unna sig att ta några steg tillbaka, ställa sig en bit ifrån och försöka överblicka sammanhangens samband och spatium. Gör man det uppstår möjligen följande insikt. Vi borde rimligen först fråga oss var vi är och om vi över huvud taget skall resa innan vi funderar över vart och, givet resmålet, vilken resväg som är den mest lämpliga. Först därefter finns förutsättningar för och anledning till att uppehålla sig kring färdmedelsfrågor.

Som om samhällsutvecklingen vore given, ekonomin vore vetenskap och tillväxten vore linjär! Det är ännu förvånande få som på allvar ifrågasätter den heliga tillväxten, med eller utan epitetet hållbar, som vedertagen förutsättning eller väl snarare synonym för utveckling. Tillåt mig odla en synnerligen skeptisk inställning till det självskrivna i att en stadigt ökande konsumtion skall utgöra den grund varpå mänsklighetens fortlevnad vilar och beror. Att tro på ständigt ökad tillväxt är att bokstavligen tro på det eviga osårbara livet. Låt oss istället betrakta tillväxtens verkliga roll som enbart en fas i det cykliska förlopp som beskriver alltings existens och som i sin tur, med översättning till ekonomisk terminologi, väl närmast kan benämnas omsättning. En sådan omsättning påverkas givetvis av men sker samtidigt oaktat planerade eller oplanerade företag.

Jag är av egen förskyllan vardagligen sysselsatt inom den visserligen tillväxtfrälsta samhällsapparaten, men samtidigt med uppdraget att snarare fördröja än förhöja omsättningen av materiella såväl som immateriella uttryck för mer eller mindre relevanta historiska skeenden och händelser. Situationen beskriver på så sätt en intressant paradox med potential att framkalla en allvarlig konflikt hos den klämde tjänstemannen ifråga. Men konflikten inrymmer i sig en säregen möjlighet att betrakta och reflektera över försöken till förenande av motstridiga processer. Jag påstår absolut inte att kulturarvssektorn sitter inne med lösningar eller ens ett samlat perspektiv på de stora miljöproblemen, därtill är den alldeles för ambivalent och desorienterad. Men kanske finns ett litet frö till en större princip av betydelse för mänsklighetens drägliga fortlevnad inbäddad i själva idén om att verka för en återhållen omsättning? I det vidare sammanhanget handlar det förstås om att hållbarhetsorientera och minska konsumtionen av varor och tjänster, men också om att värdera och vårda det befintliga, investera i tid och hälsa, motverka lidande och minska slitaget på mellanmänskliga relationer. Strävan efter en sådan återhållen omsättning leder i bästa fall till en global social uppvärmning på bekostnad av en klimatmässig dito.

Dessvärre har vi kollektivt redan bokat plats på stipulerat färdmedel och behöver inte ens ställa frågan om vart, det är bara att läsa innantill på biljetten. Men måste vi verkligen resa, eller åker vi med bara för att vi har betalat och saknar avbokningsskydd? Nej, istället för att åka med och försöka förhala ankomsten genom strategiska förflyttningar bakåt i tåget och teoretiska resonemang kring justeringar av hastigheten föreslår jag att vi kollektivt skiter i den här avgången. Släng biljetten direkt i pappersåtervinningen! Betrakta biljettköpet antingen som en förlorad investering eller en dyrköpt men nyttig erfarenhet – välj själva!
*

Att vara långsam
är kanske en egenskap
som bör förvaltas?
*

Om att hinna med

Jo då, jag hann lägga märke till våren
och har så hunnit de senaste åren.
Sedan jag började ändra villkoren;
avstår jag aldrig av tvång från påtåren,
stannar till ofta och granskar dekoren,
blundar med näsan i blommande snåren,
samtalar djupt med geniet och dåren.

Jagar man luft i den grå korridoren,
hinner man knappt följa tiden i spåren.
Ligger man på krematoriebåren,
är det för sent att justera resåren.
(Hoppas att någon förstår metaforen.)

Skönt är att läsa i ärren av såren,
och i de glesnande grånande håren,
om glädjen och lyckan, sorgen och tåren;
att vandra i hagen, bland korna och fåren;
att inte bli rädd för den kyliga kåren;
att älska och känna att någon förstår en,
trots att man är en besvärlig och svår en.
*