Om att hinna med

Jo då, jag hann lägga märke till våren
och har så hunnit de senaste åren.
Sedan jag började ändra villkoren;
avstår jag aldrig av tvång från påtåren,
stannar till ofta och granskar dekoren,
blundar med näsan i blommande snåren,
samtalar djupt med geniet och dåren.

Jagar man luft i den grå korridoren,
hinner man knappt följa tiden i spåren.
Ligger man på krematoriebåren,
är det för sent att justera resåren.
(Hoppas att någon förstår metaforen.)

Skönt är att läsa i ärren av såren,
och i de glesnande grånande håren,
om glädjen och lyckan, sorgen och tåren;
att vandra i hagen, bland korna och fåren;
att inte bli rädd för den kyliga kåren;
att älska och känna att någon förstår en,
trots att man är en besvärlig och svår en.
*