Viljekraft veknar.
Väntan vänder varje vind.
Värdera vilan.
*

Vila och värv

Relativt nöjd med småsakernas tillstånd, reste jag mig med någorlunda lätthet upp ur sängen denna beigefärgade råfuktiga morgon. Sömnen hade hela natten varit intervallisk och hade
aldrig riktigt bottnat i de önskvärda jämnlugna stadierna, vilket numera känns igen från såväl vardag som helgdag. De rekreativa processerna blir allt färre och smärre. Följden därav kan vara att återhämtningen så småningom helt uteblir.

Relativt tidigt på plats vid arbetet, inledde jag med viss tillförsikt mina uppgifter i den manegehärjade småduktiga lokalen. Förmågan hade hela veckan varit sporadisk och hade aldrig riktigt toppat i de höglärda hämndsugna raiderna, vilket numera känns igen från såväl arbetsår som semester. De kreativa processerna blir allt färre och värre. Höjden därav kan vara att åkerbär ligger på våning som rent underliv.
*

Vid återresan;
väljer gamla landsvägen,
den är lugnande.
*

Om möten

Imorgon är det alltså åter dags för ett av alla i raden uppfordrande mer obekväma och mindre angenäma möten som oundvikligen inträffar med mer eller mindre jämna mellannrum. I dessa sammanhang är det egentligen inte själva mötena och inte heller mötesplatserna som ger upphov till obehag och en känsla av nederlag. Mestadels får man att göra med synnerligen trevliga människor och oftast i miljöer som är sannerligen trivsamma. Och inte uppstår olusten genom de ämnen och frågor som där avhandlas. Vanligen är föremålen för mötenas diskussioner och resonemang både relevanta och intressanta. Och själva diskussionerna kan vara såväl pregnanta som k... nej, inte alls!

Det är just där och då det händer att det liksom vänder - och det vore väl märkligt annars - vi har ju alla redan på förhand en nära nog fullständig kännedom om varandras uppsåt och agendor. Syftena med mötena skaver och skämmer, kliar och klämmer. Arrangemangens fruktlöshet är frustrerande och framkallar ett förtillstånd av ambivalens mellan upprördhet och uppgivenhet. Alltsammans är som ett sämre folklustspel med i förväg uppgjord utgång.

Men lunchen brukar alltid vara god.
*

Går till arbetet,
dag efter dag efter dag,
och undrar varför.
*

Förestående förarbyte

Nyordningen kryper närmare. Men vid närmare eftertanke är den åstundande nyordningen ingenting annat än nya ord för återgången till den äldre form av åderlåtning som föregick den pågående. Fördröjningen av förblödningen förklaras snarare av det outtröttliga upprepandet av tröstlösa transfusioner, än av försöken till uppdämmande eller flödeshämmande aktioner.

Som endast delvis omedveten men ändå medverkande i de skyddande verksamheterna, känner man sig själv såväl med- som oskyldig men framför allt är man föraktligt delaktig och framstår i själva verket som alltför ofördelaktig i framförandet. Man är alltid förlorare, oavsett vem som är förare.
*

Bomullslen tystnad.
Bara långdragna suckar,
från sparkens medar.
*

Bergslagsabstinens

Lite för långt från hörnet av Bergslagen, saknar jag snön och kylan. Jag längtar till den långsamma frukosten under fullständig tystnad, att kunna kliva på skidorna utanför dörren och hasa iväg planlöst i timmar genom storskogen, att få ta sparken de dryga fyra kilometrarna till handlarn, att unna mig två iskalla kumminsnapsar till kvällshusmanskosten samt att på nattkröken släppa ut min snölyckliga hund och känna mig delaktigt obetydlig under stjärnhimlen.

Men nu är jag här, i huvudstaden, och det får väl gå ändå. Att längta är inte heller så dumt. Om några veckor är jag åter en liten tid i bergslagshörnet där vardagen ackompanjeras av inga andra bakgrundsljud än grannens vedhuggning, hundens snarkningar, husets köldknäppningar och någon enstaka timmerbil som passerar på landsvägen.
*