Om möten

Imorgon är det alltså åter dags för ett av alla i raden uppfordrande mer obekväma och mindre angenäma möten som oundvikligen inträffar med mer eller mindre jämna mellannrum. I dessa sammanhang är det egentligen inte själva mötena och inte heller mötesplatserna som ger upphov till obehag och en känsla av nederlag. Mestadels får man att göra med synnerligen trevliga människor och oftast i miljöer som är sannerligen trivsamma. Och inte uppstår olusten genom de ämnen och frågor som där avhandlas. Vanligen är föremålen för mötenas diskussioner och resonemang både relevanta och intressanta. Och själva diskussionerna kan vara såväl pregnanta som k... nej, inte alls!

Det är just där och då det händer att det liksom vänder - och det vore väl märkligt annars - vi har ju alla redan på förhand en nära nog fullständig kännedom om varandras uppsåt och agendor. Syftena med mötena skaver och skämmer, kliar och klämmer. Arrangemangens fruktlöshet är frustrerande och framkallar ett förtillstånd av ambivalens mellan upprördhet och uppgivenhet. Alltsammans är som ett sämre folklustspel med i förväg uppgjord utgång.

Men lunchen brukar alltid vara god.
*