Isen förlåter
solvärmen för dagsmejan,
under nattkylan.
*

Flyttfåglar

Efter diskussioner och förhandlingar med kajungdomarna har vi kommit överens om att den aktuella skorstensstocken inte är den ideala platsen för deras bostadsbygge och familjebildning. Det visade sig vid den grundligare granskningen att byggandet trots allt ännu inte hunnit så långt och investeringen följaktligen hittills varit blygsam; varför de också godhjärtat godtagit att mot en enklare ersättning anlägga annorstädes.

När konsensus konstaterats och fåglarna flyttat, inleddes insatser för borttagande av byggmaterial från den kapade kanalen och säkring av samtliga; ett företag som främst utförs uppifrån. Vanligen vållar mig min akrofobi allvarliga problem på höga höjder, men jag upptäckte till min stora lättnad att när allt är vitt runtom förloras så mycket av avståndsreferenserna att höjdrädslan praktiskt taget uteblir.

Vintersolen värmer riktigt rejält nu. Snön sätter sig tungt och tappar växer vertikalt från takfötter och trädgrenar. Trots riskmomenten med töskottning från isig takstege och balansgång på snöblöt takås, blev uppdraget däruppe långtifrån det ångeststörda måstegöra jag förutsett. Istället blev upplevelsen uteslutande trivsam och erbjöd en utsikt som skräcken vid tidigare takbesök förhindrat mig från att uppmärksamma och njuta av. En stund att spara i minnet för framtida betraktande, när vardagsrutinen känns övermäktig. Det tackar jag kajorna för.
*

Under köksbordet,
söker tappade osten,
möter hundögat.
*

Kaffe med favoriter

Förmiddagskaffet avnjöts med favoritutsikten svindlande för ögonen och favorithunden sovande vid fötterna. Huset är fortfarande lite vintertrött. Varmvattnet väcktes för våren igår – med hjälp av snö, brädor och kupévärmare. Duschen känns som ett exklusivt privilegium. Så känns också den relativa tystnaden när hundetagen och husningarna förstärker frånvaron av stadsljudsbruset. Men huset har fått helt nya djurljud som väcker mina mest motstridiga känslor. Från mellersta mitten av huset utgår intervalliskt regelbundna knäppningar och knackningar som ersätts med kortare skrapsekvenser och enstaka envetna knarr innan det börjar om igen.

Detta har hänt: För bara några år sedan, var flera av byhusen tomma, försäljningarna svåra och priserna låga. Detta har vänt. Byhusen bebos, efterfrågas och säljs ganska snabbt och lätt till ett nupris om tre gånger dåpriset. Detta har tänt livsgnistan och framtidsglöden i bygden, med inflyttade unga varande och blivande småbarnsfamiljer. Detta var känt även för de nyförälskade, ännu så länge lyckligt strävsamma, kajungdomar som börjat bygga och inreda sitt egna drömhem i det innersta inre av skorstensstocken. Kajor är verkliga favoritfåglar som intresserat och fascinerat mig så långt tillbaka jag kan minnas - oerhört vackra, stolta, förslagna, skickliga, listiga, sociala varelser med närmast mänskliga beteendemönster och som trivs i människors sällskap. Just denna senare preferens har återkallat kajorna samtidigt med återbefolkandet av byn och bygden.

Jag kanske är självisk, men kan dessvärre inte låta mina favoritfåglar häcka i innanmätet av den skorstensstock som så väl behövs för andra ändamål. Besvärande kluven inför uppdraget att avhysa husockupanterna försökte jag med rynkade ögonbryn lista ut det bästa, lättaste och vänligaste tillvägagångssättet - medan jag avnjöt mitt förmiddagskaffe, omgiven av favoriter.
*

Djurspåren i snön,
som tvekande penseldrag
på nyuppspänd duk.
*

Insnöad i Bergslagshörnet

Som dagens lättbloggande om markens blottläggande avslöjar redan i rubriken, har jag för tillfället den goda turen att vara bergslagsburen. Som bilbefriad beror man ibland av det benägna biståndet från barn, bröder och bekanta – denna gång först hittransport (bror) och senare billån (son).

Den lilla tomten var vid ankomsten underbart inbäddad under sällsynt storslagna snömassor och således svårare än vanligt att komma åt, men åtgärden var nödvändig och jag kände mig snöhändig. Det var långt ifrån första gången men också länge sedan sist jag gav mig i kast med att frilägga infart och bilplats, uthusgångar och brevlådestigar från vinterns förnämsta och nu dessutom ovanligt rikligt överlagrande epitet. När jag länge skottat och skottat och skottat – tills varje liten del av centralbyråkratskroppen kändes mycket tydligt, alla delar erfarandes sensationer av varierande karaktär såsom smärta, värk, hetta, köld, blodstörtning, bedövning, trötthet, apati, tremor, stelhet, vekhet, torka och fukt – lyfte jag blicken ett ögonblick och insåg att om jag bara skottade lika mycket som jag redan gjort, så skulle det sedan bara vara drygt hälften kvar; om jag inte räknade med den extra ansträngning det innebar att besegra den vällagrade, isgruspackade, soptunnehöga vägskrapevallen vid in- och utfarten mot landsvägen.

Med en lättare anpassning av arbetstempot och efter att morgonen mognat till eftermiddag, hade slutligen tomkartan tillförts nya invecklade former och mönster i form av regelbundna gärden och ringlande gångar med inramande vallar. Det var synnerligen sött från höjden och jag var sannerligen trött och nöjd men också sönderligen stött och böjd sen även kroppskartan börjat uppvisa intressanta fenomen, former och färger.

I nämnda skick gav jag mig senare på kvällen av till centralorten för att hämta den lånebil som nu beretts utrymme mellan snömassorna. Lånebilen som stått och sovit hela vintern, var inte bara översvept av ett exklusivt halvmetertjockt bolster, utan dessutom omsorgsfullt omstoppad av en moderligt omhändertagande plogbil. Det tog sin tid och på mina krafter att gräva fram, borsta av, skrapa ren och väcka upp den tjuriga och trötta tjugoettåringen som dock efter lite ömhet och övertalning var lika vänlig och vaken som vanligt.

För tillfället är det halvklart och uppehåll, men nya snöfall är på gång. Sådant är mitt nu-, här- och snöliv – långt från kontorslandskapets då- där- och trögliv. Jag upplever dragningskraften från en verklighet med medvetenhet om större värden i världen än beredning av ärenden och föredragning inför verksledningen. Det är stort och rikt att stilla framleva sina vinterdagar behagligt insnöad i Bergslagshörnet.
*

Vad gräver vi med?
Det är varken intressant
eller begripligt.
*

Miljö eller myspys?

Eftermiddagens kriaföredragning om nyheter och målsättningar inom svensk kulturpolitik avlyssnades med obefintlig turbulens inom verket.

Kulturutredningen förespråkar att vitt skilda kulturbegrepp slås samman, formas och slimmas under samma tak och samma mål för att utgöra en samlad aspekt på samhällsutvecklingen. Kulturarvet och de fria konsterna ges därvidlag den gemensamma rollen att bidra till berikandet av en god livsmiljö. I värsta fall kan en sådan kraftfull förskjutning mot ett aspektpolitiskt perspektiv reducera ett rikt och mångfacetterat kulturarv till kuriositet samt medföra en anekdotisering av en komplex och dynamisk kulturhistoria. Och kan konsterna längre kallas fria inom givna ramar med ett lagom utmanade dekorativt uppdrag?

Resonemangen innebär en kursändring från ett utåtriktat engagemang kring värnande av miljö och demokrati genom historieberättande och debatt till ett introvert trivselskapande med hjälp av god design och mysiga platser. Är kulturutredningen bara ännu ett i raden av uttryck för Kirchsteigereffekten?

När den kulturpolitiska arenan vidareutvecklats till en vernissage, vid det rätta södermalmsgalleriet, till vilken alla är inbjudna och där de som förstår inbjudan och hittar dit kan kryssa kring med ett glas ekologiskt vin i handen – förandes goda samtal om den goda smakens samhällsinredning, fritt över etnicitets-, köns- och fakultetsgränserna; då är det bara att lära sig de föreskrivna koderna.
*

När tåget avgick
stod han kvar på perrongen
med ett leende.
*

Om att ändå försöka

Hur och varför läggs hög tid, tid på hög och än högre vikt vid högtidliga försök att bestämma det samlade värdet av bara några punkter? Vad berättar och hjälper egentligen jämförelsen av en på detta sätt erhållen storhet med en annan eller tredje? Finns inte andra och måhända bättre sätt att hamna rätt, om strävan nu är att förändra ett och annat?

Det är ofta svårt och bitvis omöjligt att förstå och förklara drivkrafterna bakom bortfraktandet av de drivor av onyttig onöda som kraven på komparativ och driftighet har förmått oss att generera.
Det känns också hårt och tidvis ogörligt att förmå sig försvara insatserna alltsom avsaknaden av dem river fram otydlig oreda som knappast fås operativ och listighet är för gott för att leverera.

Vid ledarnas bord blir ord till bilder och bilder till ord, medan eldarna medlar bortom edsvurnas nedburna illa medfarna lilla del av en jord. Man försöker att vraka och välja. Man försöker att smaka och svälja. Man lägger band, efter band, efter band på sig själv och emellanåt andas och lever man.
*

Studerar kartan.
Skall jag bestiga toppen,
eller gå runt den?
*

Betänkande över ett betänkande

Varför inte samla kretsens krafter och kognitiva kompetens, för att slå in en öppen dörr och dyrka upp en olåst?
Varför inte dikta upp mindre plausibla problem och lyfta löner för skamlöst skisserande av långsökta lösningar?
Varför inte missförstå och misstänkliggöra miljöarbetet, eller fördomsfullt fördöma förvaltningen?
Varför inte föreslå att ytterligare urvattna det urvattnade, tränga det trängda och vidga det vidöppna?
Varför inte göra sig och sina till tolkar och talare för kreti och pleti?
Varför inte sedan sammanställa svamlet i skrift och kalla krian kulturutredning?
*

Eftertänksamhet
betvingar och upplöser
ordfattigdomen.
*

Levnadstrevnad

Den lyckosamma kombinationen av solsken och kallgrader gjorde hundpromenaden och färden till arbetet trevligare och tidigare än brukligt denna måndagens morgon. Förmodligen bidrog också den angenäma inledningen på årets redan sjunde vecka till att jag, trots en och annan motgång under arbetsdagens fortgång, fortfarande en bit in på tisdagsdygnet känner mig underligt upplyft ur ett lite lägre läge till en högre humörhöjd. Helgen hade som så ofta varit alldeles för kort och avlöpt alldeles för fort, men den förväntade måndagssvackan liksom bara planade ut och kom av sig.

Min nya och relativa levnadstrevnad förklaras nog inte enbart av solen och kylan. Med hjälp av en nylånad gibsonkopia försöker jag taffligt och fumligt, sakta men säkert, på småstunder återerövra åtminstone delar av det musikaliska revir jag ödmjukt och rättmätigt regerade över för ett kvartssekel sedan. Även om jag givetvis aldrig kan räkna med att ånyo inmuta hela det forna registret, så hyser jag högst rimliga förhoppningar om att i någon mån istället kunna bryta lite ny (må vara stenfri och lättplöjd) mark. Man fungerar och refererar ju generellt lite annorlunda nu, jämfört med då, och det bör väl kunna ha någon betydelse för hur det musikaliska skall komma att arta sig.

"Work without Hope draws nectar in a sieve,
And Hope without an object cannot live."
Samuel T Coleridge (1772-1834)
*

Skogsskiftet vilar,
mjukt omstoppat av vintern,
efter avverkning.
*

Om den relativa vinterns någorlunda återkomst

Man blir så glad för så lite, ibland. Det visserligen flortunna men ändå snötäcke som infunnit sig under natten till häromdagen, har haft så goda effekter på humöret att det allra mesta nu känns ganska lätt och vackert. Sämre blev det inte av att snön, sparsamt men, fortsatte att då och då under gårdagen och idagen singla ned i olika men lika behagliga versioner av fall - strössel, glitter, socker, splitter, tussar och suddar.

Nu har täcket regnat sönder och det är för jävla grått och slaskigt, men småleendet sitter ännu kvar såväl i ansiktet som i själen. Det går bra att fortsätta njuta av det inre glädjelugn som uppstod genom att ett slags vinter i viss mån revisiterade Södermalm.

Hjälper till gör även vetskapen om att bergslagshörnet i samma stund är förtröstansfullt välbesökt av den mer rejäla sortens vinter med goda marginaler på både snömängds- och temperatursidorna. Aktuella rapporter vittnar om drivornas, isarnas, sparkförets och rimfrostens beständighet, vilket bådar väl inför stundande ledighet och förvandlar leendet från smått till gott.
*

Bergslagsblogg är nu placerad på Bloggkartan, Södermalm: http://bloggkartan.se/registrera/22023/soedermalm

Bergslagsblogg är nu placerad på Bloggkartan, Linghed: http://bloggkartan.se/registrera/13996/linghed

Goda avsikter
räcker inte särskilt långt
utan insikter
*

Vardagsvälde

Jag ifrågasätter i verkligheten inte själva lycklighetsaspekten på den vältummade lott jag delvis tilldelats och delvis tillägnat mig längs den tidvis delade transponeringen från då till nu.

Jag invänder inte mot veligheten i den djävla tryckfrihetsdefekten, då den vältuggade frågan sedligt vitmenats och stegvis vindhärjats, tills dess en sirlig ledare vänt zoneringen från in till ut.

Jag inskränks ens knappast av väldigheten i de säkra myndighetsprojekten då fler välrundade boxar evigt indelats och edligt inspelats, vis efter tid vid ekande omsorteringen från upp till ned.

Jag instämmer gärna i vänligheten (inte stjäla kyrklighetskollekten); skål med välskummade gåskar – frejdigt likbleka och fredligt livegna. Liten men viktig nedlades omfördelningen från hög till låg.

Jag inlämmas sällan i värdigheten, i de främsta synlighetssubjekten, frånsett välgnuggade pottan – redigt fixerad och renligt friserad. Inte helt riktigt spelade retuscheringen från stygg till snygg.

Jag ingår istället i världsligheten, vill ej svälja spydighetskonfekten. Må de välgrundade spotta, nedrigt briljera och nesligt brisera, i den med viktning retande eskaleringen från fjun till höns.
*

Den som försöker
bygga sitt hus inifrån
blir aldrig färdig.
*

Hobb eller jobby?

Många anser och säger att jag är lyckligt lottad, eftersom jag har ett intresse som yrke. Påståendet äger nog också sin relativa riktighet - förutsatt att man främst beaktar och betraktar sakerna i ett övergripande perspektiv. Sanningen blir möjligen aningen annorlunda efter genomförd levnadskonsekvensbedömning (LKB).

Men hur håller man sig intresserad av sitt yrke, när formen passar saken allt sämre och redan så illa att den inte bara hämmar utvecklingen utan de facto även hotar existensen (sakens - inte sakägarens)?

Man kan förslagsvis:
Iakttaga
Föredraga
Överklaga
Självbehaga

Eller som alternativ:
Sluta klaga
Företaga
Börja jaga
Skriva saga
*