Insnöad i Bergslagshörnet

Som dagens lättbloggande om markens blottläggande avslöjar redan i rubriken, har jag för tillfället den goda turen att vara bergslagsburen. Som bilbefriad beror man ibland av det benägna biståndet från barn, bröder och bekanta – denna gång först hittransport (bror) och senare billån (son).

Den lilla tomten var vid ankomsten underbart inbäddad under sällsynt storslagna snömassor och således svårare än vanligt att komma åt, men åtgärden var nödvändig och jag kände mig snöhändig. Det var långt ifrån första gången men också länge sedan sist jag gav mig i kast med att frilägga infart och bilplats, uthusgångar och brevlådestigar från vinterns förnämsta och nu dessutom ovanligt rikligt överlagrande epitet. När jag länge skottat och skottat och skottat – tills varje liten del av centralbyråkratskroppen kändes mycket tydligt, alla delar erfarandes sensationer av varierande karaktär såsom smärta, värk, hetta, köld, blodstörtning, bedövning, trötthet, apati, tremor, stelhet, vekhet, torka och fukt – lyfte jag blicken ett ögonblick och insåg att om jag bara skottade lika mycket som jag redan gjort, så skulle det sedan bara vara drygt hälften kvar; om jag inte räknade med den extra ansträngning det innebar att besegra den vällagrade, isgruspackade, soptunnehöga vägskrapevallen vid in- och utfarten mot landsvägen.

Med en lättare anpassning av arbetstempot och efter att morgonen mognat till eftermiddag, hade slutligen tomkartan tillförts nya invecklade former och mönster i form av regelbundna gärden och ringlande gångar med inramande vallar. Det var synnerligen sött från höjden och jag var sannerligen trött och nöjd men också sönderligen stött och böjd sen även kroppskartan börjat uppvisa intressanta fenomen, former och färger.

I nämnda skick gav jag mig senare på kvällen av till centralorten för att hämta den lånebil som nu beretts utrymme mellan snömassorna. Lånebilen som stått och sovit hela vintern, var inte bara översvept av ett exklusivt halvmetertjockt bolster, utan dessutom omsorgsfullt omstoppad av en moderligt omhändertagande plogbil. Det tog sin tid och på mina krafter att gräva fram, borsta av, skrapa ren och väcka upp den tjuriga och trötta tjugoettåringen som dock efter lite ömhet och övertalning var lika vänlig och vaken som vanligt.

För tillfället är det halvklart och uppehåll, men nya snöfall är på gång. Sådant är mitt nu-, här- och snöliv – långt från kontorslandskapets då- där- och trögliv. Jag upplever dragningskraften från en verklighet med medvetenhet om större värden i världen än beredning av ärenden och föredragning inför verksledningen. Det är stort och rikt att stilla framleva sina vinterdagar behagligt insnöad i Bergslagshörnet.
*