Kaffe med favoriter

Förmiddagskaffet avnjöts med favoritutsikten svindlande för ögonen och favorithunden sovande vid fötterna. Huset är fortfarande lite vintertrött. Varmvattnet väcktes för våren igår – med hjälp av snö, brädor och kupévärmare. Duschen känns som ett exklusivt privilegium. Så känns också den relativa tystnaden när hundetagen och husningarna förstärker frånvaron av stadsljudsbruset. Men huset har fått helt nya djurljud som väcker mina mest motstridiga känslor. Från mellersta mitten av huset utgår intervalliskt regelbundna knäppningar och knackningar som ersätts med kortare skrapsekvenser och enstaka envetna knarr innan det börjar om igen.

Detta har hänt: För bara några år sedan, var flera av byhusen tomma, försäljningarna svåra och priserna låga. Detta har vänt. Byhusen bebos, efterfrågas och säljs ganska snabbt och lätt till ett nupris om tre gånger dåpriset. Detta har tänt livsgnistan och framtidsglöden i bygden, med inflyttade unga varande och blivande småbarnsfamiljer. Detta var känt även för de nyförälskade, ännu så länge lyckligt strävsamma, kajungdomar som börjat bygga och inreda sitt egna drömhem i det innersta inre av skorstensstocken. Kajor är verkliga favoritfåglar som intresserat och fascinerat mig så långt tillbaka jag kan minnas - oerhört vackra, stolta, förslagna, skickliga, listiga, sociala varelser med närmast mänskliga beteendemönster och som trivs i människors sällskap. Just denna senare preferens har återkallat kajorna samtidigt med återbefolkandet av byn och bygden.

Jag kanske är självisk, men kan dessvärre inte låta mina favoritfåglar häcka i innanmätet av den skorstensstock som så väl behövs för andra ändamål. Besvärande kluven inför uppdraget att avhysa husockupanterna försökte jag med rynkade ögonbryn lista ut det bästa, lättaste och vänligaste tillvägagångssättet - medan jag avnjöt mitt förmiddagskaffe, omgiven av favoriter.
*