Levnadstrevnad

Den lyckosamma kombinationen av solsken och kallgrader gjorde hundpromenaden och färden till arbetet trevligare och tidigare än brukligt denna måndagens morgon. Förmodligen bidrog också den angenäma inledningen på årets redan sjunde vecka till att jag, trots en och annan motgång under arbetsdagens fortgång, fortfarande en bit in på tisdagsdygnet känner mig underligt upplyft ur ett lite lägre läge till en högre humörhöjd. Helgen hade som så ofta varit alldeles för kort och avlöpt alldeles för fort, men den förväntade måndagssvackan liksom bara planade ut och kom av sig.

Min nya och relativa levnadstrevnad förklaras nog inte enbart av solen och kylan. Med hjälp av en nylånad gibsonkopia försöker jag taffligt och fumligt, sakta men säkert, på småstunder återerövra åtminstone delar av det musikaliska revir jag ödmjukt och rättmätigt regerade över för ett kvartssekel sedan. Även om jag givetvis aldrig kan räkna med att ånyo inmuta hela det forna registret, så hyser jag högst rimliga förhoppningar om att i någon mån istället kunna bryta lite ny (må vara stenfri och lättplöjd) mark. Man fungerar och refererar ju generellt lite annorlunda nu, jämfört med då, och det bör väl kunna ha någon betydelse för hur det musikaliska skall komma att arta sig.

"Work without Hope draws nectar in a sieve,
And Hope without an object cannot live."
Samuel T Coleridge (1772-1834)
*