Under november
går allt i milda färger
men vattnet är svart.
*
fredag 23 oktober 2009
Fredagsfond
Skiftande stimulans/studium/störning som sitter som smäcken, vilken fredag som helst:
http://open.spotify.com/user/om%c3%b6jligt/playlist/3YbfVpHQAlQtj6hByZQj1T
*
http://open.spotify.com/user/om%c3%b6jligt/playlist/3YbfVpHQAlQtj6hByZQj1T
*
torsdag 15 oktober 2009
Med anledning av Blog Action Day (www.blogactionday.org)
De stora svåra frågeställningarna i klimatdebatten handlar som regel om vart vi är på väg, ofta med referenser till floran av naturvetenskapligt underbyggda brösttoner om katastrof och undergång. Trots eller möjligen på grund av detta har diskussionsfokus länge legat på nämnda resas själva färdmedel. Det är inte lätt att fullt förstå det hela. När stora saker tenderar att bli så här underligt besvärliga och allmänt svårgripbara vill man gärna unna sig att ta några steg tillbaka, ställa sig en bit ifrån och försöka överblicka sammanhangens samband och spatium. Gör man det uppstår möjligen följande insikt. Vi borde rimligen först fråga oss var vi är och om vi över huvud taget skall resa innan vi funderar över vart och, givet resmålet, vilken resväg som är den mest lämpliga. Först därefter finns förutsättningar för och anledning till att uppehålla sig kring färdmedelsfrågor.
Som om samhällsutvecklingen vore given, ekonomin vore vetenskap och tillväxten vore linjär! Det är ännu förvånande få som på allvar ifrågasätter den heliga tillväxten, med eller utan epitetet hållbar, som vedertagen förutsättning eller väl snarare synonym för utveckling. Tillåt mig odla en synnerligen skeptisk inställning till det självskrivna i att en stadigt ökande konsumtion skall utgöra den grund varpå mänsklighetens fortlevnad vilar och beror. Att tro på ständigt ökad tillväxt är att bokstavligen tro på det eviga osårbara livet. Låt oss istället betrakta tillväxtens verkliga roll som enbart en fas i det cykliska förlopp som beskriver alltings existens och som i sin tur, med översättning till ekonomisk terminologi, väl närmast kan benämnas omsättning. En sådan omsättning påverkas givetvis av men sker samtidigt oaktat planerade eller oplanerade företag.
Jag är av egen förskyllan vardagligen sysselsatt inom den visserligen tillväxtfrälsta samhällsapparaten, men samtidigt med uppdraget att snarare fördröja än förhöja omsättningen av materiella såväl som immateriella uttryck för mer eller mindre relevanta historiska skeenden och händelser. Situationen beskriver på så sätt en intressant paradox med potential att framkalla en allvarlig konflikt hos den klämde tjänstemannen ifråga. Men konflikten inrymmer i sig en säregen möjlighet att betrakta och reflektera över försöken till förenande av motstridiga processer. Jag påstår absolut inte att kulturarvssektorn sitter inne med lösningar eller ens ett samlat perspektiv på de stora miljöproblemen, därtill är den alldeles för ambivalent och desorienterad. Men kanske finns ett litet frö till en större princip av betydelse för mänsklighetens drägliga fortlevnad inbäddad i själva idén om att verka för en återhållen omsättning? I det vidare sammanhanget handlar det förstås om att hållbarhetsorientera och minska konsumtionen av varor och tjänster, men också om att värdera och vårda det befintliga, investera i tid och hälsa, motverka lidande och minska slitaget på mellanmänskliga relationer. Strävan efter en sådan återhållen omsättning leder i bästa fall till en global social uppvärmning på bekostnad av en klimatmässig dito.
Dessvärre har vi kollektivt redan bokat plats på stipulerat färdmedel och behöver inte ens ställa frågan om vart, det är bara att läsa innantill på biljetten. Men måste vi verkligen resa, eller åker vi med bara för att vi har betalat och saknar avbokningsskydd? Nej, istället för att åka med och försöka förhala ankomsten genom strategiska förflyttningar bakåt i tåget och teoretiska resonemang kring justeringar av hastigheten föreslår jag att vi kollektivt skiter i den här avgången. Släng biljetten direkt i pappersåtervinningen! Betrakta biljettköpet antingen som en förlorad investering eller en dyrköpt men nyttig erfarenhet – välj själva!
*
Som om samhällsutvecklingen vore given, ekonomin vore vetenskap och tillväxten vore linjär! Det är ännu förvånande få som på allvar ifrågasätter den heliga tillväxten, med eller utan epitetet hållbar, som vedertagen förutsättning eller väl snarare synonym för utveckling. Tillåt mig odla en synnerligen skeptisk inställning till det självskrivna i att en stadigt ökande konsumtion skall utgöra den grund varpå mänsklighetens fortlevnad vilar och beror. Att tro på ständigt ökad tillväxt är att bokstavligen tro på det eviga osårbara livet. Låt oss istället betrakta tillväxtens verkliga roll som enbart en fas i det cykliska förlopp som beskriver alltings existens och som i sin tur, med översättning till ekonomisk terminologi, väl närmast kan benämnas omsättning. En sådan omsättning påverkas givetvis av men sker samtidigt oaktat planerade eller oplanerade företag.
Jag är av egen förskyllan vardagligen sysselsatt inom den visserligen tillväxtfrälsta samhällsapparaten, men samtidigt med uppdraget att snarare fördröja än förhöja omsättningen av materiella såväl som immateriella uttryck för mer eller mindre relevanta historiska skeenden och händelser. Situationen beskriver på så sätt en intressant paradox med potential att framkalla en allvarlig konflikt hos den klämde tjänstemannen ifråga. Men konflikten inrymmer i sig en säregen möjlighet att betrakta och reflektera över försöken till förenande av motstridiga processer. Jag påstår absolut inte att kulturarvssektorn sitter inne med lösningar eller ens ett samlat perspektiv på de stora miljöproblemen, därtill är den alldeles för ambivalent och desorienterad. Men kanske finns ett litet frö till en större princip av betydelse för mänsklighetens drägliga fortlevnad inbäddad i själva idén om att verka för en återhållen omsättning? I det vidare sammanhanget handlar det förstås om att hållbarhetsorientera och minska konsumtionen av varor och tjänster, men också om att värdera och vårda det befintliga, investera i tid och hälsa, motverka lidande och minska slitaget på mellanmänskliga relationer. Strävan efter en sådan återhållen omsättning leder i bästa fall till en global social uppvärmning på bekostnad av en klimatmässig dito.
Dessvärre har vi kollektivt redan bokat plats på stipulerat färdmedel och behöver inte ens ställa frågan om vart, det är bara att läsa innantill på biljetten. Men måste vi verkligen resa, eller åker vi med bara för att vi har betalat och saknar avbokningsskydd? Nej, istället för att åka med och försöka förhala ankomsten genom strategiska förflyttningar bakåt i tåget och teoretiska resonemang kring justeringar av hastigheten föreslår jag att vi kollektivt skiter i den här avgången. Släng biljetten direkt i pappersåtervinningen! Betrakta biljettköpet antingen som en förlorad investering eller en dyrköpt men nyttig erfarenhet – välj själva!
*
fredag 9 oktober 2009
Om att hinna med
Jo då, jag hann lägga märke till våren
och har så hunnit de senaste åren.
Sedan jag började ändra villkoren;
avstår jag aldrig av tvång från påtåren,
stannar till ofta och granskar dekoren,
blundar med näsan i blommande snåren,
samtalar djupt med geniet och dåren.
Jagar man luft i den grå korridoren,
hinner man knappt följa tiden i spåren.
Ligger man på krematoriebåren,
är det för sent att justera resåren.
(Hoppas att någon förstår metaforen.)
Skönt är att läsa i ärren av såren,
och i de glesnande grånande håren,
om glädjen och lyckan, sorgen och tåren;
att vandra i hagen, bland korna och fåren;
att inte bli rädd för den kyliga kåren;
att älska och känna att någon förstår en,
trots att man är en besvärlig och svår en.
*
och har så hunnit de senaste åren.
Sedan jag började ändra villkoren;
avstår jag aldrig av tvång från påtåren,
stannar till ofta och granskar dekoren,
blundar med näsan i blommande snåren,
samtalar djupt med geniet och dåren.
Jagar man luft i den grå korridoren,
hinner man knappt följa tiden i spåren.
Ligger man på krematoriebåren,
är det för sent att justera resåren.
(Hoppas att någon förstår metaforen.)
Skönt är att läsa i ärren av såren,
och i de glesnande grånande håren,
om glädjen och lyckan, sorgen och tåren;
att vandra i hagen, bland korna och fåren;
att inte bli rädd för den kyliga kåren;
att älska och känna att någon förstår en,
trots att man är en besvärlig och svår en.
*
fredag 29 maj 2009
torsdag 2 april 2009
Köpstämma
Ikväll är det så dags för det förhoppningsvis slutgiltiga avgörandet om huruvida kvarteret Linjalen skall få fortsätta att förvaltas av allmännyttan med hyresrätter eller köpas loss för den oerhörda summan av 1,1 miljard kr för ombildning till bostadsrätter. Stämningen i kvarteret har varit påfrestande för de boende den senaste tiden. Brevlådorna har smattrat alltmer frekvent under distributionen av mer men tyvärr även mindre relevant information. Spänningen är stor, precis som förväntningarna.
Var och en skall naturligtvis följa sin egen övertygelse inför kvällens köpstämma. Men läs gärna på lite innan stämman, förslagsvis på DN:s bostadsrättsskola:
Var och en skall naturligtvis följa sin egen övertygelse inför kvällens köpstämma. Men läs gärna på lite innan stämman, förslagsvis på DN:s bostadsrättsskola:
- Om boendeformen och vanliga missförstånd (http://www.dn.se/bostad/upprop-i-bostadsrattsskolan-1.345703);
- om ekonomiska kalkyler (http://www.dn.se/bostad/se-upp-for-gladjekalkyler-1.350459);
- om rättigheter och skyldigheter (http://www.dn.se/bostad/koparen-ager-inte-lagenheten-1.355865);
- om ansvar och roller (http://www.dn.se/bostad/hall-koll-pa-styrelsen-1.611314).
Om man röstar för en ombildning, är det viktigt att man bestämt sig på goda grunder och känner sig säker och trygg med sitt beslut. Om köp och ombildning genomförs finns ingen återvändo.
Jag och min familj känner oss både säkra och trygga med vårt ställningstagande MOT en ombildning.
måndag 9 mars 2009
Rädda Linjalen!
Vi bor bra här på centrala Södermalm, mitt i det moderna samhällets kulturarv såsom det tar sig uttryck i miljonprogrammets allmännyttiga hyresrätt. Ett nära nog idealt boende i en nära nog ideal boendeform - för oss och för många andra. Denna veritabla önsketillvaro hotas nu att grusas av kortsiktiga och, för flertalet inblandade, dessvärre utsiktslösa önskemål om snabba stålar.
Samtidigt med ett ökande överskott på därmed snart svårsålda bostadsrättslägenheter, fortskrider anlitandet av kontantintresserade konsulter för omfattande ombildningsprojekt. Kvarteret Linjalen hör med sina 455 lägenheter och stora ytor med kommersiella lokaler, till ett av de mest omfattande och därför mest oroväckande ombildningsprojekt som pågår för tillfället. Allmännyttan avyttras och hyresrätten hotas.
Jag och min familj har valt att bo i hyresrätt hos allmännyttan – istället för i bostadsrätt hos ekonomisk förening därför att:
Samtidigt med ett ökande överskott på därmed snart svårsålda bostadsrättslägenheter, fortskrider anlitandet av kontantintresserade konsulter för omfattande ombildningsprojekt. Kvarteret Linjalen hör med sina 455 lägenheter och stora ytor med kommersiella lokaler, till ett av de mest omfattande och därför mest oroväckande ombildningsprojekt som pågår för tillfället. Allmännyttan avyttras och hyresrätten hotas.
Jag och min familj har valt att bo i hyresrätt hos allmännyttan – istället för i bostadsrätt hos ekonomisk förening därför att:
- Vi då har möjlighet att successivt och okomplicerat byta till fler mindre hyresrätter i takt med att barnen flyttar hemifrån – istället för att anlita mäklare, sälja, ansöka om nya stora lån och köpa dyra bostadsrätter.
- Om vi behöver underhåll, reparationer, service eller utbyte av sanitets- och vitvaror i lägenheten; så ringer vi bara ett telefonsamtal – istället för att vi själva jämför priser och kvalitet och tar banklån eller väntar tills vi har råd att köpa den tjänst eller vara vi behöver.
- Vi vill ha en hyresvärd med utbildning i, kompetens för och erfarenhet av att yrkesmässigt upphandla varor och tjänster samt förhandla och avtala om villkor kopplade till förvaltningen av fastigheten – istället för att äga andel i (eller hyra av) en organisation där huvudsakligen frivilliga lekmän på sin fritid skall bygga upp den kompetens och erfarenhet som krävs för att sedan löpande ansvara för en kvalificerad fastighetsförvaltning.
- Vi vill investera i trygga sociala miljövärden – istället för att spekulera i osäkra ekonomiska förväntningsvärden.
- Vi vill betala en månadsavgift till ett allmännyttigt bostadsbolag med uppdrag att använda resurserna för förvaltning av sina boendemiljöer – istället för att betala en månatlig ränta till ett vinstdrivande låneinstitut med uppdrag att använda resurserna för avkastning till sina aktieägare.
Vi tycker också att det är viktigt att hyresrätten får finnas kvar som boendeform i alla städer, stadsdelar och områden; för att behålla valfriheten och motverka boendesegregationen samt därigenom upprätthålla och stärka demokratin och mångfalden i samhället.*
lördag 28 februari 2009
Flyttfåglar
Efter diskussioner och förhandlingar med kajungdomarna har vi kommit överens om att den aktuella skorstensstocken inte är den ideala platsen för deras bostadsbygge och familjebildning. Det visade sig vid den grundligare granskningen att byggandet trots allt ännu inte hunnit så långt och investeringen följaktligen hittills varit blygsam; varför de också godhjärtat godtagit att mot en enklare ersättning anlägga annorstädes.
När konsensus konstaterats och fåglarna flyttat, inleddes insatser för borttagande av byggmaterial från den kapade kanalen och säkring av samtliga; ett företag som främst utförs uppifrån. Vanligen vållar mig min akrofobi allvarliga problem på höga höjder, men jag upptäckte till min stora lättnad att när allt är vitt runtom förloras så mycket av avståndsreferenserna att höjdrädslan praktiskt taget uteblir.
Vintersolen värmer riktigt rejält nu. Snön sätter sig tungt och tappar växer vertikalt från takfötter och trädgrenar. Trots riskmomenten med töskottning från isig takstege och balansgång på snöblöt takås, blev uppdraget däruppe långtifrån det ångeststörda måstegöra jag förutsett. Istället blev upplevelsen uteslutande trivsam och erbjöd en utsikt som skräcken vid tidigare takbesök förhindrat mig från att uppmärksamma och njuta av. En stund att spara i minnet för framtida betraktande, när vardagsrutinen känns övermäktig. Det tackar jag kajorna för.
*
När konsensus konstaterats och fåglarna flyttat, inleddes insatser för borttagande av byggmaterial från den kapade kanalen och säkring av samtliga; ett företag som främst utförs uppifrån. Vanligen vållar mig min akrofobi allvarliga problem på höga höjder, men jag upptäckte till min stora lättnad att när allt är vitt runtom förloras så mycket av avståndsreferenserna att höjdrädslan praktiskt taget uteblir.
Vintersolen värmer riktigt rejält nu. Snön sätter sig tungt och tappar växer vertikalt från takfötter och trädgrenar. Trots riskmomenten med töskottning från isig takstege och balansgång på snöblöt takås, blev uppdraget däruppe långtifrån det ångeststörda måstegöra jag förutsett. Istället blev upplevelsen uteslutande trivsam och erbjöd en utsikt som skräcken vid tidigare takbesök förhindrat mig från att uppmärksamma och njuta av. En stund att spara i minnet för framtida betraktande, när vardagsrutinen känns övermäktig. Det tackar jag kajorna för.
*
onsdag 25 februari 2009
Kaffe med favoriter
Förmiddagskaffet avnjöts med favoritutsikten svindlande för ögonen och favorithunden sovande vid fötterna. Huset är fortfarande lite vintertrött. Varmvattnet väcktes för våren igår – med hjälp av snö, brädor och kupévärmare. Duschen känns som ett exklusivt privilegium. Så känns också den relativa tystnaden när hundetagen och husningarna förstärker frånvaron av stadsljudsbruset. Men huset har fått helt nya djurljud som väcker mina mest motstridiga känslor. Från mellersta mitten av huset utgår intervalliskt regelbundna knäppningar och knackningar som ersätts med kortare skrapsekvenser och enstaka envetna knarr innan det börjar om igen.
Detta har hänt: För bara några år sedan, var flera av byhusen tomma, försäljningarna svåra och priserna låga. Detta har vänt. Byhusen bebos, efterfrågas och säljs ganska snabbt och lätt till ett nupris om tre gånger dåpriset. Detta har tänt livsgnistan och framtidsglöden i bygden, med inflyttade unga varande och blivande småbarnsfamiljer. Detta var känt även för de nyförälskade, ännu så länge lyckligt strävsamma, kajungdomar som börjat bygga och inreda sitt egna drömhem i det innersta inre av skorstensstocken. Kajor är verkliga favoritfåglar som intresserat och fascinerat mig så långt tillbaka jag kan minnas - oerhört vackra, stolta, förslagna, skickliga, listiga, sociala varelser med närmast mänskliga beteendemönster och som trivs i människors sällskap. Just denna senare preferens har återkallat kajorna samtidigt med återbefolkandet av byn och bygden.
Jag kanske är självisk, men kan dessvärre inte låta mina favoritfåglar häcka i innanmätet av den skorstensstock som så väl behövs för andra ändamål. Besvärande kluven inför uppdraget att avhysa husockupanterna försökte jag med rynkade ögonbryn lista ut det bästa, lättaste och vänligaste tillvägagångssättet - medan jag avnjöt mitt förmiddagskaffe, omgiven av favoriter.
*
Detta har hänt: För bara några år sedan, var flera av byhusen tomma, försäljningarna svåra och priserna låga. Detta har vänt. Byhusen bebos, efterfrågas och säljs ganska snabbt och lätt till ett nupris om tre gånger dåpriset. Detta har tänt livsgnistan och framtidsglöden i bygden, med inflyttade unga varande och blivande småbarnsfamiljer. Detta var känt även för de nyförälskade, ännu så länge lyckligt strävsamma, kajungdomar som börjat bygga och inreda sitt egna drömhem i det innersta inre av skorstensstocken. Kajor är verkliga favoritfåglar som intresserat och fascinerat mig så långt tillbaka jag kan minnas - oerhört vackra, stolta, förslagna, skickliga, listiga, sociala varelser med närmast mänskliga beteendemönster och som trivs i människors sällskap. Just denna senare preferens har återkallat kajorna samtidigt med återbefolkandet av byn och bygden.
Jag kanske är självisk, men kan dessvärre inte låta mina favoritfåglar häcka i innanmätet av den skorstensstock som så väl behövs för andra ändamål. Besvärande kluven inför uppdraget att avhysa husockupanterna försökte jag med rynkade ögonbryn lista ut det bästa, lättaste och vänligaste tillvägagångssättet - medan jag avnjöt mitt förmiddagskaffe, omgiven av favoriter.
*
tisdag 24 februari 2009
Insnöad i Bergslagshörnet
Som dagens lättbloggande om markens blottläggande avslöjar redan i rubriken, har jag för tillfället den goda turen att vara bergslagsburen. Som bilbefriad beror man ibland av det benägna biståndet från barn, bröder och bekanta – denna gång först hittransport (bror) och senare billån (son).
Den lilla tomten var vid ankomsten underbart inbäddad under sällsynt storslagna snömassor och således svårare än vanligt att komma åt, men åtgärden var nödvändig och jag kände mig snöhändig. Det var långt ifrån första gången men också länge sedan sist jag gav mig i kast med att frilägga infart och bilplats, uthusgångar och brevlådestigar från vinterns förnämsta och nu dessutom ovanligt rikligt överlagrande epitet. När jag länge skottat och skottat och skottat – tills varje liten del av centralbyråkratskroppen kändes mycket tydligt, alla delar erfarandes sensationer av varierande karaktär såsom smärta, värk, hetta, köld, blodstörtning, bedövning, trötthet, apati, tremor, stelhet, vekhet, torka och fukt – lyfte jag blicken ett ögonblick och insåg att om jag bara skottade lika mycket som jag redan gjort, så skulle det sedan bara vara drygt hälften kvar; om jag inte räknade med den extra ansträngning det innebar att besegra den vällagrade, isgruspackade, soptunnehöga vägskrapevallen vid in- och utfarten mot landsvägen.
Med en lättare anpassning av arbetstempot och efter att morgonen mognat till eftermiddag, hade slutligen tomkartan tillförts nya invecklade former och mönster i form av regelbundna gärden och ringlande gångar med inramande vallar. Det var synnerligen sött från höjden och jag var sannerligen trött och nöjd men också sönderligen stött och böjd sen även kroppskartan börjat uppvisa intressanta fenomen, former och färger.
I nämnda skick gav jag mig senare på kvällen av till centralorten för att hämta den lånebil som nu beretts utrymme mellan snömassorna. Lånebilen som stått och sovit hela vintern, var inte bara översvept av ett exklusivt halvmetertjockt bolster, utan dessutom omsorgsfullt omstoppad av en moderligt omhändertagande plogbil. Det tog sin tid och på mina krafter att gräva fram, borsta av, skrapa ren och väcka upp den tjuriga och trötta tjugoettåringen som dock efter lite ömhet och övertalning var lika vänlig och vaken som vanligt.
För tillfället är det halvklart och uppehåll, men nya snöfall är på gång. Sådant är mitt nu-, här- och snöliv – långt från kontorslandskapets då- där- och trögliv. Jag upplever dragningskraften från en verklighet med medvetenhet om större värden i världen än beredning av ärenden och föredragning inför verksledningen. Det är stort och rikt att stilla framleva sina vinterdagar behagligt insnöad i Bergslagshörnet.
*
Den lilla tomten var vid ankomsten underbart inbäddad under sällsynt storslagna snömassor och således svårare än vanligt att komma åt, men åtgärden var nödvändig och jag kände mig snöhändig. Det var långt ifrån första gången men också länge sedan sist jag gav mig i kast med att frilägga infart och bilplats, uthusgångar och brevlådestigar från vinterns förnämsta och nu dessutom ovanligt rikligt överlagrande epitet. När jag länge skottat och skottat och skottat – tills varje liten del av centralbyråkratskroppen kändes mycket tydligt, alla delar erfarandes sensationer av varierande karaktär såsom smärta, värk, hetta, köld, blodstörtning, bedövning, trötthet, apati, tremor, stelhet, vekhet, torka och fukt – lyfte jag blicken ett ögonblick och insåg att om jag bara skottade lika mycket som jag redan gjort, så skulle det sedan bara vara drygt hälften kvar; om jag inte räknade med den extra ansträngning det innebar att besegra den vällagrade, isgruspackade, soptunnehöga vägskrapevallen vid in- och utfarten mot landsvägen.
Med en lättare anpassning av arbetstempot och efter att morgonen mognat till eftermiddag, hade slutligen tomkartan tillförts nya invecklade former och mönster i form av regelbundna gärden och ringlande gångar med inramande vallar. Det var synnerligen sött från höjden och jag var sannerligen trött och nöjd men också sönderligen stött och böjd sen även kroppskartan börjat uppvisa intressanta fenomen, former och färger.
I nämnda skick gav jag mig senare på kvällen av till centralorten för att hämta den lånebil som nu beretts utrymme mellan snömassorna. Lånebilen som stått och sovit hela vintern, var inte bara översvept av ett exklusivt halvmetertjockt bolster, utan dessutom omsorgsfullt omstoppad av en moderligt omhändertagande plogbil. Det tog sin tid och på mina krafter att gräva fram, borsta av, skrapa ren och väcka upp den tjuriga och trötta tjugoettåringen som dock efter lite ömhet och övertalning var lika vänlig och vaken som vanligt.
För tillfället är det halvklart och uppehåll, men nya snöfall är på gång. Sådant är mitt nu-, här- och snöliv – långt från kontorslandskapets då- där- och trögliv. Jag upplever dragningskraften från en verklighet med medvetenhet om större värden i världen än beredning av ärenden och föredragning inför verksledningen. Det är stort och rikt att stilla framleva sina vinterdagar behagligt insnöad i Bergslagshörnet.
*
onsdag 18 februari 2009
Miljö eller myspys?
Eftermiddagens kriaföredragning om nyheter och målsättningar inom svensk kulturpolitik avlyssnades med obefintlig turbulens inom verket.
Kulturutredningen förespråkar att vitt skilda kulturbegrepp slås samman, formas och slimmas under samma tak och samma mål för att utgöra en samlad aspekt på samhällsutvecklingen. Kulturarvet och de fria konsterna ges därvidlag den gemensamma rollen att bidra till berikandet av en god livsmiljö. I värsta fall kan en sådan kraftfull förskjutning mot ett aspektpolitiskt perspektiv reducera ett rikt och mångfacetterat kulturarv till kuriositet samt medföra en anekdotisering av en komplex och dynamisk kulturhistoria. Och kan konsterna längre kallas fria inom givna ramar med ett lagom utmanade dekorativt uppdrag?
Resonemangen innebär en kursändring från ett utåtriktat engagemang kring värnande av miljö och demokrati genom historieberättande och debatt till ett introvert trivselskapande med hjälp av god design och mysiga platser. Är kulturutredningen bara ännu ett i raden av uttryck för Kirchsteigereffekten?
När den kulturpolitiska arenan vidareutvecklats till en vernissage, vid det rätta södermalmsgalleriet, till vilken alla är inbjudna och där de som förstår inbjudan och hittar dit kan kryssa kring med ett glas ekologiskt vin i handen – förandes goda samtal om den goda smakens samhällsinredning, fritt över etnicitets-, köns- och fakultetsgränserna; då är det bara att lära sig de föreskrivna koderna.
*
Kulturutredningen förespråkar att vitt skilda kulturbegrepp slås samman, formas och slimmas under samma tak och samma mål för att utgöra en samlad aspekt på samhällsutvecklingen. Kulturarvet och de fria konsterna ges därvidlag den gemensamma rollen att bidra till berikandet av en god livsmiljö. I värsta fall kan en sådan kraftfull förskjutning mot ett aspektpolitiskt perspektiv reducera ett rikt och mångfacetterat kulturarv till kuriositet samt medföra en anekdotisering av en komplex och dynamisk kulturhistoria. Och kan konsterna längre kallas fria inom givna ramar med ett lagom utmanade dekorativt uppdrag?
Resonemangen innebär en kursändring från ett utåtriktat engagemang kring värnande av miljö och demokrati genom historieberättande och debatt till ett introvert trivselskapande med hjälp av god design och mysiga platser. Är kulturutredningen bara ännu ett i raden av uttryck för Kirchsteigereffekten?
När den kulturpolitiska arenan vidareutvecklats till en vernissage, vid det rätta södermalmsgalleriet, till vilken alla är inbjudna och där de som förstår inbjudan och hittar dit kan kryssa kring med ett glas ekologiskt vin i handen – förandes goda samtal om den goda smakens samhällsinredning, fritt över etnicitets-, köns- och fakultetsgränserna; då är det bara att lära sig de föreskrivna koderna.
*
söndag 15 februari 2009
Om att ändå försöka
Hur och varför läggs hög tid, tid på hög och än högre vikt vid högtidliga försök att bestämma det samlade värdet av bara några punkter? Vad berättar och hjälper egentligen jämförelsen av en på detta sätt erhållen storhet med en annan eller tredje? Finns inte andra och måhända bättre sätt att hamna rätt, om strävan nu är att förändra ett och annat?
Det är ofta svårt och bitvis omöjligt att förstå och förklara drivkrafterna bakom bortfraktandet av de drivor av onyttig onöda som kraven på komparativ och driftighet har förmått oss att generera.
Det känns också hårt och tidvis ogörligt att förmå sig försvara insatserna alltsom avsaknaden av dem river fram otydlig oreda som knappast fås operativ och listighet är för gott för att leverera.
Vid ledarnas bord blir ord till bilder och bilder till ord, medan eldarna medlar bortom edsvurnas nedburna illa medfarna lilla del av en jord. Man försöker att vraka och välja. Man försöker att smaka och svälja. Man lägger band, efter band, efter band på sig själv och emellanåt andas och lever man.
*
Det är ofta svårt och bitvis omöjligt att förstå och förklara drivkrafterna bakom bortfraktandet av de drivor av onyttig onöda som kraven på komparativ och driftighet har förmått oss att generera.
Det känns också hårt och tidvis ogörligt att förmå sig försvara insatserna alltsom avsaknaden av dem river fram otydlig oreda som knappast fås operativ och listighet är för gott för att leverera.
Vid ledarnas bord blir ord till bilder och bilder till ord, medan eldarna medlar bortom edsvurnas nedburna illa medfarna lilla del av en jord. Man försöker att vraka och välja. Man försöker att smaka och svälja. Man lägger band, efter band, efter band på sig själv och emellanåt andas och lever man.
*
torsdag 12 februari 2009
Betänkande över ett betänkande
Varför inte samla kretsens krafter och kognitiva kompetens, för att slå in en öppen dörr och dyrka upp en olåst?
Varför inte dikta upp mindre plausibla problem och lyfta löner för skamlöst skisserande av långsökta lösningar?
Varför inte missförstå och misstänkliggöra miljöarbetet, eller fördomsfullt fördöma förvaltningen?
Varför inte föreslå att ytterligare urvattna det urvattnade, tränga det trängda och vidga det vidöppna?
Varför inte göra sig och sina till tolkar och talare för kreti och pleti?
Varför inte sedan sammanställa svamlet i skrift och kalla krian kulturutredning?
*
Varför inte dikta upp mindre plausibla problem och lyfta löner för skamlöst skisserande av långsökta lösningar?
Varför inte missförstå och misstänkliggöra miljöarbetet, eller fördomsfullt fördöma förvaltningen?
Varför inte föreslå att ytterligare urvattna det urvattnade, tränga det trängda och vidga det vidöppna?
Varför inte göra sig och sina till tolkar och talare för kreti och pleti?
Varför inte sedan sammanställa svamlet i skrift och kalla krian kulturutredning?
*
tisdag 10 februari 2009
Levnadstrevnad
Den lyckosamma kombinationen av solsken och kallgrader gjorde hundpromenaden och färden till arbetet trevligare och tidigare än brukligt denna måndagens morgon. Förmodligen bidrog också den angenäma inledningen på årets redan sjunde vecka till att jag, trots en och annan motgång under arbetsdagens fortgång, fortfarande en bit in på tisdagsdygnet känner mig underligt upplyft ur ett lite lägre läge till en högre humörhöjd. Helgen hade som så ofta varit alldeles för kort och avlöpt alldeles för fort, men den förväntade måndagssvackan liksom bara planade ut och kom av sig.
Min nya och relativa levnadstrevnad förklaras nog inte enbart av solen och kylan. Med hjälp av en nylånad gibsonkopia försöker jag taffligt och fumligt, sakta men säkert, på småstunder återerövra åtminstone delar av det musikaliska revir jag ödmjukt och rättmätigt regerade över för ett kvartssekel sedan. Även om jag givetvis aldrig kan räkna med att ånyo inmuta hela det forna registret, så hyser jag högst rimliga förhoppningar om att i någon mån istället kunna bryta lite ny (må vara stenfri och lättplöjd) mark. Man fungerar och refererar ju generellt lite annorlunda nu, jämfört med då, och det bör väl kunna ha någon betydelse för hur det musikaliska skall komma att arta sig.
"Work without Hope draws nectar in a sieve,
And Hope without an object cannot live."
Samuel T Coleridge (1772-1834)
*
Min nya och relativa levnadstrevnad förklaras nog inte enbart av solen och kylan. Med hjälp av en nylånad gibsonkopia försöker jag taffligt och fumligt, sakta men säkert, på småstunder återerövra åtminstone delar av det musikaliska revir jag ödmjukt och rättmätigt regerade över för ett kvartssekel sedan. Även om jag givetvis aldrig kan räkna med att ånyo inmuta hela det forna registret, så hyser jag högst rimliga förhoppningar om att i någon mån istället kunna bryta lite ny (må vara stenfri och lättplöjd) mark. Man fungerar och refererar ju generellt lite annorlunda nu, jämfört med då, och det bör väl kunna ha någon betydelse för hur det musikaliska skall komma att arta sig.
"Work without Hope draws nectar in a sieve,
And Hope without an object cannot live."
Samuel T Coleridge (1772-1834)
*
fredag 6 februari 2009
Om den relativa vinterns någorlunda återkomst
Man blir så glad för så lite, ibland. Det visserligen flortunna men ändå snötäcke som infunnit sig under natten till häromdagen, har haft så goda effekter på humöret att det allra mesta nu känns ganska lätt och vackert. Sämre blev det inte av att snön, sparsamt men, fortsatte att då och då under gårdagen och idagen singla ned i olika men lika behagliga versioner av fall - strössel, glitter, socker, splitter, tussar och suddar.
Nu har täcket regnat sönder och det är för jävla grått och slaskigt, men småleendet sitter ännu kvar såväl i ansiktet som i själen. Det går bra att fortsätta njuta av det inre glädjelugn som uppstod genom att ett slags vinter i viss mån revisiterade Södermalm.
Hjälper till gör även vetskapen om att bergslagshörnet i samma stund är förtröstansfullt välbesökt av den mer rejäla sortens vinter med goda marginaler på både snömängds- och temperatursidorna. Aktuella rapporter vittnar om drivornas, isarnas, sparkförets och rimfrostens beständighet, vilket bådar väl inför stundande ledighet och förvandlar leendet från smått till gott.
*
Nu har täcket regnat sönder och det är för jävla grått och slaskigt, men småleendet sitter ännu kvar såväl i ansiktet som i själen. Det går bra att fortsätta njuta av det inre glädjelugn som uppstod genom att ett slags vinter i viss mån revisiterade Södermalm.
Hjälper till gör även vetskapen om att bergslagshörnet i samma stund är förtröstansfullt välbesökt av den mer rejäla sortens vinter med goda marginaler på både snömängds- och temperatursidorna. Aktuella rapporter vittnar om drivornas, isarnas, sparkförets och rimfrostens beständighet, vilket bådar väl inför stundande ledighet och förvandlar leendet från smått till gott.
*
Bergslagsblogg är nu placerad på Bloggkartan, Södermalm: http://bloggkartan.se/registrera/22023/soedermalm
Bergslagsblogg är nu placerad på Bloggkartan, Linghed: http://bloggkartan.se/registrera/13996/linghed
torsdag 5 februari 2009
Vardagsvälde
Jag ifrågasätter i verkligheten inte själva lycklighetsaspekten på den vältummade lott jag delvis tilldelats och delvis tillägnat mig längs den tidvis delade transponeringen från då till nu.
Jag invänder inte mot veligheten i den djävla tryckfrihetsdefekten, då den vältuggade frågan sedligt vitmenats och stegvis vindhärjats, tills dess en sirlig ledare vänt zoneringen från in till ut.
Jag inskränks ens knappast av väldigheten i de säkra myndighetsprojekten då fler välrundade boxar evigt indelats och edligt inspelats, vis efter tid vid ekande omsorteringen från upp till ned.
Jag instämmer gärna i vänligheten (inte stjäla kyrklighetskollekten); skål med välskummade gåskar – frejdigt likbleka och fredligt livegna. Liten men viktig nedlades omfördelningen från hög till låg.
Jag inlämmas sällan i värdigheten, i de främsta synlighetssubjekten, frånsett välgnuggade pottan – redigt fixerad och renligt friserad. Inte helt riktigt spelade retuscheringen från stygg till snygg.
Jag ingår istället i världsligheten, vill ej svälja spydighetskonfekten. Må de välgrundade spotta, nedrigt briljera och nesligt brisera, i den med viktning retande eskaleringen från fjun till höns.
*
Jag invänder inte mot veligheten i den djävla tryckfrihetsdefekten, då den vältuggade frågan sedligt vitmenats och stegvis vindhärjats, tills dess en sirlig ledare vänt zoneringen från in till ut.
Jag inskränks ens knappast av väldigheten i de säkra myndighetsprojekten då fler välrundade boxar evigt indelats och edligt inspelats, vis efter tid vid ekande omsorteringen från upp till ned.
Jag instämmer gärna i vänligheten (inte stjäla kyrklighetskollekten); skål med välskummade gåskar – frejdigt likbleka och fredligt livegna. Liten men viktig nedlades omfördelningen från hög till låg.
Jag inlämmas sällan i värdigheten, i de främsta synlighetssubjekten, frånsett välgnuggade pottan – redigt fixerad och renligt friserad. Inte helt riktigt spelade retuscheringen från stygg till snygg.
Jag ingår istället i världsligheten, vill ej svälja spydighetskonfekten. Må de välgrundade spotta, nedrigt briljera och nesligt brisera, i den med viktning retande eskaleringen från fjun till höns.
*
onsdag 4 februari 2009
Hobb eller jobby?
Många anser och säger att jag är lyckligt lottad, eftersom jag har ett intresse som yrke. Påståendet äger nog också sin relativa riktighet - förutsatt att man främst beaktar och betraktar sakerna i ett övergripande perspektiv. Sanningen blir möjligen aningen annorlunda efter genomförd levnadskonsekvensbedömning (LKB).
Men hur håller man sig intresserad av sitt yrke, när formen passar saken allt sämre och redan så illa att den inte bara hämmar utvecklingen utan de facto även hotar existensen (sakens - inte sakägarens)?
Man kan förslagsvis:
Iakttaga
Föredraga
Överklaga
Självbehaga
Eller som alternativ:
Sluta klaga
Företaga
Börja jaga
Skriva saga
*
Men hur håller man sig intresserad av sitt yrke, när formen passar saken allt sämre och redan så illa att den inte bara hämmar utvecklingen utan de facto även hotar existensen (sakens - inte sakägarens)?
Man kan förslagsvis:
Iakttaga
Föredraga
Överklaga
Självbehaga
Eller som alternativ:
Sluta klaga
Företaga
Börja jaga
Skriva saga
*
torsdag 29 januari 2009
Vila och värv
Relativt nöjd med småsakernas tillstånd, reste jag mig med någorlunda lätthet upp ur sängen denna beigefärgade råfuktiga morgon. Sömnen hade hela natten varit intervallisk och hade
aldrig riktigt bottnat i de önskvärda jämnlugna stadierna, vilket numera känns igen från såväl vardag som helgdag. De rekreativa processerna blir allt färre och smärre. Följden därav kan vara att återhämtningen så småningom helt uteblir.
Relativt tidigt på plats vid arbetet, inledde jag med viss tillförsikt mina uppgifter i den manegehärjade småduktiga lokalen. Förmågan hade hela veckan varit sporadisk och hade aldrig riktigt toppat i de höglärda hämndsugna raiderna, vilket numera känns igen från såväl arbetsår som semester. De kreativa processerna blir allt färre och värre. Höjden därav kan vara att åkerbär ligger på våning som rent underliv.
*
aldrig riktigt bottnat i de önskvärda jämnlugna stadierna, vilket numera känns igen från såväl vardag som helgdag. De rekreativa processerna blir allt färre och smärre. Följden därav kan vara att återhämtningen så småningom helt uteblir.
Relativt tidigt på plats vid arbetet, inledde jag med viss tillförsikt mina uppgifter i den manegehärjade småduktiga lokalen. Förmågan hade hela veckan varit sporadisk och hade aldrig riktigt toppat i de höglärda hämndsugna raiderna, vilket numera känns igen från såväl arbetsår som semester. De kreativa processerna blir allt färre och värre. Höjden därav kan vara att åkerbär ligger på våning som rent underliv.
*
tisdag 27 januari 2009
Om möten
Imorgon är det alltså åter dags för ett av alla i raden uppfordrande mer obekväma och mindre angenäma möten som oundvikligen inträffar med mer eller mindre jämna mellannrum. I dessa sammanhang är det egentligen inte själva mötena och inte heller mötesplatserna som ger upphov till obehag och en känsla av nederlag. Mestadels får man att göra med synnerligen trevliga människor och oftast i miljöer som är sannerligen trivsamma. Och inte uppstår olusten genom de ämnen och frågor som där avhandlas. Vanligen är föremålen för mötenas diskussioner och resonemang både relevanta och intressanta. Och själva diskussionerna kan vara såväl pregnanta som k... nej, inte alls!
Det är just där och då det händer att det liksom vänder - och det vore väl märkligt annars - vi har ju alla redan på förhand en nära nog fullständig kännedom om varandras uppsåt och agendor. Syftena med mötena skaver och skämmer, kliar och klämmer. Arrangemangens fruktlöshet är frustrerande och framkallar ett förtillstånd av ambivalens mellan upprördhet och uppgivenhet. Alltsammans är som ett sämre folklustspel med i förväg uppgjord utgång.
Men lunchen brukar alltid vara god.
*
Det är just där och då det händer att det liksom vänder - och det vore väl märkligt annars - vi har ju alla redan på förhand en nära nog fullständig kännedom om varandras uppsåt och agendor. Syftena med mötena skaver och skämmer, kliar och klämmer. Arrangemangens fruktlöshet är frustrerande och framkallar ett förtillstånd av ambivalens mellan upprördhet och uppgivenhet. Alltsammans är som ett sämre folklustspel med i förväg uppgjord utgång.
Men lunchen brukar alltid vara god.
*
lördag 24 januari 2009
Förestående förarbyte
Nyordningen kryper närmare. Men vid närmare eftertanke är den åstundande nyordningen ingenting annat än nya ord för återgången till den äldre form av åderlåtning som föregick den pågående. Fördröjningen av förblödningen förklaras snarare av det outtröttliga upprepandet av tröstlösa transfusioner, än av försöken till uppdämmande eller flödeshämmande aktioner.
Som endast delvis omedveten men ändå medverkande i de skyddande verksamheterna, känner man sig själv såväl med- som oskyldig men framför allt är man föraktligt delaktig och framstår i själva verket som alltför ofördelaktig i framförandet. Man är alltid förlorare, oavsett vem som är förare.
*
Som endast delvis omedveten men ändå medverkande i de skyddande verksamheterna, känner man sig själv såväl med- som oskyldig men framför allt är man föraktligt delaktig och framstår i själva verket som alltför ofördelaktig i framförandet. Man är alltid förlorare, oavsett vem som är förare.
*
torsdag 22 januari 2009
Bergslagsabstinens
Lite för långt från hörnet av Bergslagen, saknar jag snön och kylan. Jag längtar till den långsamma frukosten under fullständig tystnad, att kunna kliva på skidorna utanför dörren och hasa iväg planlöst i timmar genom storskogen, att få ta sparken de dryga fyra kilometrarna till handlarn, att unna mig två iskalla kumminsnapsar till kvällshusmanskosten samt att på nattkröken släppa ut min snölyckliga hund och känna mig delaktigt obetydlig under stjärnhimlen.
Men nu är jag här, i huvudstaden, och det får väl gå ändå. Att längta är inte heller så dumt. Om några veckor är jag åter en liten tid i bergslagshörnet där vardagen ackompanjeras av inga andra bakgrundsljud än grannens vedhuggning, hundens snarkningar, husets köldknäppningar och någon enstaka timmerbil som passerar på landsvägen.
*
Men nu är jag här, i huvudstaden, och det får väl gå ändå. Att längta är inte heller så dumt. Om några veckor är jag åter en liten tid i bergslagshörnet där vardagen ackompanjeras av inga andra bakgrundsljud än grannens vedhuggning, hundens snarkningar, husets köldknäppningar och någon enstaka timmerbil som passerar på landsvägen.
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
